Recension av 1984 - George Orwell

1984 

_______________________________________________________________________________________________________________________

George Orwell

Det är dags för en recension av en av klassikerna, 1984 av George Orwell.  Boken skrevs 1949 och var en slags profetia från George Orwells sida om hur världen skulle se ut 1984. Enligt Orwell skulle samhället med dess invånare vara under extrem kontroll. Du får följa den 39-åriga huvudpersonen Winston Smith. Han bor i Oceanien som är i ständigt krig och samtidigt kontrollerar befolkningen med hjärnhand. Befolkningen övervakas överallt, till och med i sina egna hem av tv-skärmarna. Invånarna styrs av hjärnkontroll som redan börjar när de är små. ”Partiet” styr staten och invånarna är konstant underordnade denna stat. Winston jobbar inom Sanningsministeriet och tar hand om Partiets propaganda. Han ändrar dokument och historien så att Partiet konstant har rätt och vet allt. Det föds dock en tanke hos Winston, uppror. Han vill stoppa Storebror men är samtidigt rädd för sina egna tankar. 

Här kanske du som läsare påstår att boken inte är så aktuell eftersom 1984 har passerat med stor marginal. Men detta stämmer dock inte eftersom boken är extremt aktuell, och troligtvis alltid kommer vara. Sättet staten kontrollerade invånarna i boken kan även återses i historien, efter att boken publicerades. Det är bara att se hur Sovjetunionen kontrollerade Östtyskland efter andra världskriget. Winston var konstant övervakad, på jobbet, på gatan och till och med i sitt egna hem. Exakt detta hände även i Östtyskland under åren 1949 till 1990. Dock var det inte lika extremt i början i Östtyskland, eftersom upptrappningen av kontrollen skedde stegvis. Men precis som Winston kontrollerades skedde precis i Östtyskland. Människor övervakades på gatan och DDR satte mikrofoner överallt (finns till och med en hittad mikrofon som fanns i en stubbe). DDR var även i befolkningens hem. De gick in i hemmen under dagen och satte upp mikrofoner och avlyssnade allt som sades innanför dörrarna. Det skedde extremt mycket gripanden, precis som i boken. Jag har själv varit i Tyskland och varit i DDR:s högkvarter och varit på museum. Detta ämne är så extremt intressant, rekommenderar att ni läser om det. Så boken är väldigt aktuell och går att koppla till verkligheten. 

Även i Sverige kan vi hitta likheter. Alla har haft åsikter om kameror på offentliga platser. FRA-lagen går även att koppla till ämnet. Även diktaturer som finns idag har obehagligt många likheter med samhället i boken. Det är detta som gör boken så obehaglig. Den är så träffande och beskriver faktiskt verkligheten på ett gripande och obehaglig sätt. Det är precis detta som Orwell vill att vi ska se och applicera på verkligheten. Han menar att samhällets övervakning kan inte gå överstyr och se människor som boskap som behövs styras. 

Dock anser jag att boken var lite långrandig. När jag läste den väntade jag på att det skulle hända något intressant större delen av boken. Det var även väldigt mycket beskrivningar av bland annat språket som talas i Winstons värld. Denna delen av boken var så oerhört långtråkig att jag övervägde att sluta läsa. Dock fanns det väldigt mycket delar av boken som var väldigt intressanta. Jag gillar att författaren beskriver Winstons känslor och tankar så mycket. Jag tycker även att det är uppfriskande när huvudpersonerna är lite annorlunda. För Winston är inte någon sympatisk eller älskvärd karaktär, vilket många har klagat över. Jag tycker dock att detta är det intressanta. För det blir värdigt tråkigt att alltid läsa böcker när en älskar huvudkaraktären, känns lite ovanligt att läsa en bok där huvudkaraktären inte är någon en gillar. 

Även fast jag tyckte att boken var ganska långtråkig och ganska dryg får den ändå ett ganska bra betyg. För det är så intressant att se hur befolkningen kontrolleras och hur ”Partiet” har kontroll över ALLT. Betyget dras även upp eftersom den skrämmer dig. Jag kan även säga att slutet drar upp boken något oerhört. Så om du läser boken och funderar på att lägga av med den, vänta och läs slutet. För det absolut överlägset bästa med boken var just slutet, helt underbart!

Betyg 3 av 5

Om George Orwell: 

George Orwells riktiga namn är Eric Arthur Blair, då Orwell är ett pseudonym. Han föddes 1903 och dog 1950. 

Hans verk har präglats av den sociala orättvisorna i samhället, hans motstånd till totalitarismen och hans åsikter om socialistisk demokrati. 

Orwell skrev poesi, litteraturkritik, skönlitteratur och arbetade som journalist. 

Orwell anpassade sig aldrig till politiska åsikter för att passa in. När han publicerade Djurfarmen 1943 var den väldigt kontroversiell. Det var en bok som kritiserade just stater som Sovjetunionen. Under denna tiden var även Sovjet mer accepterade i England. Detta medförde att hans åsikter var en aning obekväma och impopulära. 

Recension av 438 dagar - Johan Persson & Martin Schibbye

438 dagar 

___________________________________________________________________________________________________________________________

Johan Persson  Martin Schibbye 

438 dagar skrevs 2013 av journalisten Martin Schibbye och journalisten Johan Persson. Boken finns bara av en anledning: allt gick åt helvete. De skulle åka genom Somalia till Etiopien för att undersöka hur jakten på olja påverkar befolkningen. Svenska Carl Bild och svenska företaget Lundin är stora bovar som slipper undan när de skövlar jord och dödar människor. Du får följa med på hela resan, från förberedelser till fångenskap, som en flytande dagbok. I Ogadenregionen, där de skulle undersöka, är jakten på olja brutal då befolkningen ofta drabbas. De ville inte få höra flyktingberättelser utan ville istället ta sig in i Ogaden och se med sina egna ögon. Men det gick inte som planerat och det slutade med att de blev tillfångatagna, efter fem dagar. 

Boken har fått väldigt mycket positiv respons. Bland annat har Aftonbladet skrivit att boken är ”rent enastående”. Boken har även blivit nominerad till Augustpriset. Jag kan inte annat än hålla med de positiva rösterna. Detta är faktiskt en riktigt intressant och bra bok. De bästa böckerna är faktiskt de som underhåller och samtidigt informerar. För första gången fick jag en glimt över hur det ser ut i Ogadenregionen. Detta är inte ett ställe som rapporteras om ofta, vilket medfört att konflikten inte är tillräckligt uppmärksammad. Denna konflikt behövs uppmärksammas mer (precis som många andra konflikter). För media är väldigt skeva, tyvärr. De rapporterar bara om de saker som säljer. Alltså slutas det rapporteras om en situation när allmänheten har ”tröttnat” på nyheten. Varje konflikt är bara intressant för media om det säljer. Detta medför att konflikter som står stilla, som i Ogaden, inte rapporteras om alls. 

Denna bok har väldigt många aspekter och intressanta frågeställningar. Förutom själva konflikten i Ogaden beskrivs bland annat utrikesjournalisternas villkor och situation, hur situationen är för fångarna i Kality och hur påfrestande situationen är i fångenskap. Du får en väldigt tydlig bild om hur de faktiskt hade det i fängelset, och inget censureras där både diarré och spyor är med. Du får insikt i den fysiska och psykiska misären med diarréer och sjukdomar. De påverkades psykiskt av människorna, instängdheten och av tv-apparaten som sprider högljud propaganda. Du får även träffa andra fångar i fängelset och få en insikt i deras livsöden. 

Trots att både Persson och Schibbye lever under hemska förhållanden i fängelset förstår de ändå att de är privilegierade i fängelset. De lever med råttor, spyor, konstanta sjukdomar, hierarkin och fångarna är packade som sillar. Men ändå får de fördelar som de andra fångarna inta har. De får mat, mediciner och vitaminer av svenska ambassaden och de har familjens stöd och hjälp. De andra fångarna har dock inte samma tur. Fångarna får hjälp av familj, men vad händer när familjen inte finns, eller inte har råd? 

Det som jag tycker är extra starkt i boken är vänskapen som växer fram mellan Persson och Schibbye. De var tillsammans i 438 dagar under hemska förhållanden, därför är det inte konstigt att vänskapen växer fram. De har varandras rygg under hela boken och stöttar varandra när påfrestningarna blev alldeles för stora. Schibbye och Perssons dynamik är även helt olika, då de är helt olika personer. Martin Schibbye är en skarp men samtidigt romantisk och känslosam. Persson är istället mannen som konstant blir arg och exploderar, det kan bero på korruptionen de möter, eller bara för att hans snus tagit slut. Du ser vännerna förtrycka rädslan över att kanske hamna i fängelset i 11 år. Du får följa hur de förändras och lär sig under bokens gång hur de ska handla. 

Det här är en bok som måste läsas av alla. Du får insikt i konflikten och då framförallt hur Carl Bildt och företaget Lundin kan förtrycka och skövla och samtidigt komma undan. Det här är den bästa sorten av böcker, du lär dig samtidigt som du blir underhållen. 

Betyg 4 av 5

Om Martin Schibbye & Johan Persson: 

Martin Schibbye föddes 1980 och är idag bosatt i Stockholm. Han har en kandidatexamen i statsvetenskap, Magisterexamen i ekonomisk historia och har gått journalistutbildningen på JMK.

Han har varit och rapporterat i bland annat Nepal, Thailand, Algeriet, Filippinerna, Förenade Arabemiraten, Kuba, Venezuela, Syrien, Libanon, Palestina och Vietnam m.fl. Han har rapporterat för framstående tidningar, bland annat The Times, Svenska Dagbladet och Amnesty Press m.fl. 

Schibbye är en av grundarna till Bland Spot Project som är en medborgarfinansierad digital plattform för utrikesjournalistik.

Johan Persson är född 1982 och är en fotograf och journalist. Efter sin examen har han varit en frilansfotograf. 

Tillsammans har Schibbye och Persson skapat en ideell förening som heter Kalityfonden. Den ger stöd till reportrar och fotografer som fängslats och förföljts p.g.a. sitt yrkesutövande. 

Du kan köpa boken på: 

Adlibris: Pocket
Bokus: Pocket / E-bok
CDON: Pocket / Ljudbok

Författarporträtt: "Lars Kepler"

Författarporträtt  

______________________________________________________________________________________________________________________

 ”Lars Kepler”

Här kommer ett porträtt av författaren ”Lars Kepler” som skrivit kriminalromanerna Hypnotisören (2009), Paganinikontraktet (2010), Eldvittnet (2011), Sandmannen (2012) och Stalker (2014). Alla böcker är i samma serie om polisen Joona Linna. Jag har själv läst tre av deras fem böcker och tycker de är väldigt bra. 

Alexander och Alexandra är äkta makar och båda duktiga författare innan de började skriva Kepler-böckerna tillsammans. De bor i Stockholm tillsammans med sina tre döttrar. Kepler-böckerna har blivit väldigt framgångsrika och rättigheterna till böckerna är sålda till 38 länder. De beskriver berättar själva om sina böcker att det är skrämmande: ”Vi skriver om det som får våra hjärtan att slå, vi blir ofta rädda själva. Jag har alltid mardrömmar någon gång under skrivprocessen”.

Jag skriver citattecken runt Lars Kepler eftersom det faktiskt är en författarpseudonym. Det finns alltså ingen person som heter Lars Kepler, utan det är Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som är författarna bakom böckerna. De valde namnet Lars Kepler med stor omsorg. Förnamnet Lars är en hyllning till deckarförfattaren Stieg Larsson. Från vetenskapsmannen Johannes Kepler lånade de efternamnet för att skapa sin pseudonym. Han var verksam under 1500- och 1600-talet och gjorde endel upptäckter inom Astronomi. Tanken bakom Lars Kepler var att han skulle förbli anonym. Men författaren fick stor framgång och media var väldigt villiga till att avslöja författaren. Jag tror att alla kommer ihåg den stora uppståndelsen som uppstod när Hypnotisören kom ut under pseudonymen Lars Kepler. Alla spekulerade om vem författaren/författarna var bakom denna populära bok. Brittiska medier trodde att det var den kända författaren Henning Mankell. Aftonbladet var den som senare avslöjade att det var Alexandra och Alexandra som var de riktiga författarna. Författarna ville ge ut böcker under en pseudonym eftersom de ville skriva böckerna utan begränsningar. De ville att Lars Kepler skulle stå på egna ben och inte dömmas av förutfattade meningar och därmed förhindra att han hamnar i något fack på förhand. 

Priser och utmärkelser & framgångar: 

Årets författare 2010 från SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund 

Pocketpriset Platina  2010 från Svenska Förläggareföreningen 

Alla deras böcker har legat etta på bästsäljarlistorna 

Stalker som gavs ut i oktober lyckades bli årets mest sålda bok 2014 i alla kategorier 

En av Euorpas mest lästa författare 2010 

Sandmannen första plats på topplistan i nio länder 

Du kan köpa deras böcker på:

Hypnotisören:            

Adlibris: Pocket                              Bokus: Pocket                          CDON: Pocket

Paganinikontraktet:

Adlibris: Pocket                               Bokus: Pocket                            CDON: Pocket

Eldvittnet:

Adlibris: Pocket                               Bokus: Pocket                            CDON: Pocket

Sandmannen:

Adlibris: Pocket                               Bokus: Pocket                            CDON: Pocket

Stalker:

Adlibris: Pocket                               Bokus: Pocket                            CDON: Pocket

Veckans utdrag: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Veckans utdrag

___________________________________________________________________________________________________________________________

Från Chimamanda Ngozi Adichies - Americanah, s. 405. 

Kära icke-svarta amerikaner, om en svart amerikan berättar för er om en upplevelse om handlar om att vara svart, så snälla dra inte genast upp exempel på detta ur er egen erfarenhet. Säg inte: ”Det är precis som den gången jag… ”. Ni har lidit. Alla människor i hela världen har lidit. Men ni har inte lidit just i egenskap av svarta amerikaner. Skynda er inte att hitta alternativa förklaringar till det som hänt. Säg inte: ”Jamen, det där handlar inte om ras, det handlar om klass”. Inte: ”Men det där handlar inte om ras, det handlar om genus”… För ser ni svarta amerikaner VILL egentligen inte att det ska handla om ras. Helst av allt skulle de vilja att all den här rasistiska skiten aldrig hade existerat. Så kanske det är på det viset att när de säger någonting om ras, så kanske det är för att det faktiskt är vad det handlar om? (…) Säg inte: ”Jamen, rasismen är över, slaveriet är ju så vansinnigt längesen.” Vi talar om problem som fanns 1960, inte 1860. Om ni ser en gammal svart amerikansk man, så minns han antagligen som igår när han var tvungen att kliva av trottoaren för att en vit person skulle passera.
(…) Så efter denna uppräkning av vad man inte ska göra, vad ska man då göra? Kanske räcker det med att lyssna. Lyssna på vad folk säger. Och kom ihåg, det handlar inte om just dig. Svarta amerikaner säger inte att allt är ditt fel. De talar bara om för dig hur verkligheten ser ut. Om du inte förstår, ställ frågor. Om du känner att det är jobbigt att ställa frågor, säg ändå att du tycker det är jobbigt att ställa frågor och fråga i alla fall… Och så lyssna litet till. Ibland vill folk bara känna att någon lyssnar på dem. Skål för möjligheterna, möjligheterna till vänskap och förening och förståelse.”

Det här citatet är en av de delarna jag gillade mest med boken. Hela boken är helt underbar, men just denna delen gjorde mig verkligen rörd. För precis som Chimamanda skriver så är det viktigaste att lyssna! Alla ursäkterna som nämns i texten är även så klockrent dumma. Som ett försök att sopa förtrycket som svarta upplevde genom historien. Tycker denna texten är helt fenomenal och vill verkligen att alla borde boken!

Du kan köpa boken på: 

Adlibris: Pocket / E-bok

Bokus: Pocket / E-bok
CDON: Pocket / E-bok

Veckans utdrag: 438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye

Veckans utdrag

________________________________________________________________________________________________________________________

Från 438 dagar av Johan Persson & Martin Schibbye, s 193

Citatet kommer från boken 438 som handlar om Schibbyes och Perssons tid i fångenskap i Etiopien. Det var 2011 som journalisten Martin och fotografen Johan reste in i Etiopien för att undersöka hur jakten på olja medförde att befolkningen påverkades. Men efter 5 dagar blev de skjutna i öknen och gripna. Du får inte bara följa deras personliga berättelse utan får även insikt om storpolitik i både Etiopien och Sverige. Du får en liten insikt över hur diplomatin fungerar. Citatet är ett brev som Martin Schibbye skrev till sin fru/flickvän Linnea. Själva utdraget kommer från tiden då de satt häktade, alltså hade de inte kommit till fängelset än. Efter detta utdraget kommer så mycket godbitar som måste läsas. 

”Det svåra med att leva i ovissheten är att den innehåller lika delar hopp och förtvivlan. Man vågar inte hoppas. Man vill inte tvivla. Istället funderar man över hur många år man skulle klara av. Ett år. Två. Fem. Tio. Tjugo. Svårt att visualisera vad man skulle göra av och med dagarna. Hur skulle det bli med våra planer?(…)

     Utifrån är det lätt att tro att det viktigaste för den som sitter i fängelse är friheten. Att allt annat är underordnat. Petitesser. Men inlåst är friheten avlägsen, den finns där som glöden på kolet, men man vågar inte blåsa. Istället är det mat, russin, en ren tröja, en tvål, en tandborste, det som förgyller dagarna.  Livets nödtorft. Champagne och kärlek är lika avlägset.

     Jag saknar min cellkamrat Belete. Han har förflyttats någonstans. ”Glöm mig inte när jag är död”, var det sista han sa. Jag gav honom ett par strumpor och en kram. Han grät när poliserna tvingade ut honom. I början var jag arg på honom för att han matade råttorna. Nu i min ensamhet börjar jag förstå att de var hans enda sällskap. Jag ångrar att jag skällde på honom för det. Jag drar bort den blå plastdunken som täckte hålet. Råttan som kommer upp är stor och skabbig och jag följer den med blicken. Den får vara här nu. 

    Man får välja sina strider”.

Detta är det närmsta du kan komma insikt över hur Schibbye och Persson hade det, bara genom ett utdrag får du inte hela bilden, men ni kanske förstår lite. Det är en gripande bok som det kommer en recension på i framtiden.

Jag kan samtidigt göra en shoutout till Blank Spot Project, där Martin Schibbye är en av grundarna. Projektet är ett medborgarfinansierad digital plattform för utrikesjournalistiken. Det finns idag ett behov av kvalificerad utrikesjournalistik som har möjlighet att faktiskt rapportera om det som händer i världen. Men denna journalistik har skurits ner och bevakningen minskar. Blank Spot Project vill främja utrikesjournalistiken så att områden rapporteras om som få medier uppmärksammar. Skänk en peng, bli medlem eller bara gilla deras FB-sida för deras arbete är viktig!

Du kan köpa boken på: 

Adlibris: Pocket / E-bok

Bokus: Pocket / Ljudbok
CDON: Pocket / Ljudbok

Recension av Gone Girl - Gillian Flynn

Gone Girl 

___________________________________________________________________________________________________________________________

Gillian Flynn

Gone Girl är en deckare skriven av Gillian Flynn. Det är en thriller som kom ut 2013.

Nick och Amy Dunne levde sina första år tillsammans lyckligt. Men allt vänds när Nick och Amy förlorar sina jobb. De väljer att lämna New York och bosätta sig i Nicks hemstad Missouri. Det blir dock inte bättre i deras relation när de flyttar, utan de bråkar och grälar konstant. På deras femte bröllopsdag försvinner plötsligt Amy. I parets villa syns det tydligt att en strid har skett. Misstankarna faller snabbt på Nick, som själv säger att han är oskyldig. Han försöker få både media och polisen på andra spår och hans beteende är anmärkningsvärt. Amys dagbok ger en syn på Nick som är allt annan än sympatisk. Är han mördaren? Om han inte är det, var är Amy?

Boken har fått väldigt positiv kritik. Stora aktörer som The Guardian, DI Weekend och Aftonbladet har gett mycket positiv kritik. Både Amazon och Barnes & Noble har utsett boken till årets bästa bok. Det blev snabbt en storsäljare och har översatts till 30 språk. Jag tänker faktiskt inte hålla med i denna positiva kritiken. Boken var stundtals spännande, som förespråkarna anser, men den är oftare långtråkig. Jag anser att den var alldeles för långrandig och stora delar av boken kunde faktiskt strykas. Jag tänker inte avslöja några detaljer om boken, för att inte förstöra den. Men stora delar av Amys dagboksanteckningar var för långrandiga och tråkiga. Dagboken diskuterade i första halvan av boken exakt samma sak hela tiden. Dessa delar var endast konstanta synonymer till första halvans budskap, som medförde att det var svårt att fullfölja boken. Jag fullföljde dock denna långtråkiga första halva, vilket i en aspekt var tur. Detta eftersom den sista halvan var mycket bättre än den första. Med ”bättre” menar jag självfallet inte att den var bra, den var bara outhärdlig. 

Filmatiseringen av  Gone Girl

Jag lyckades klura ut ”vem det var” och varför, redan vid de första 100 sidorna, vilket gjorde resterande bok väldigt långtråkig och seg. Jag har svårt att förstå hur någon inte kan förstå vem/varför i boken. Den är för självklar och gör det inte svårt för läsaren att klura ut boken. En riktigt bra thriller/deckare är en som ger en små ledtrådar genom bokens gång, det går att klura ut vem/varför om en lägger ihop de till synes obetydliga ledtrådarna. En bra deckare/thriller är en som gör det svårt för en. När en sedan får reda på vem/varför ska man få den där aha-känslan, det blir så självklart när du väl får reda på det. Dessa aspekter som gör en thriller/deckare så bra har tyvärr inte denna boken, vilket medför att jag inte kan hylla den. Den ger en inte små morötter för att klura ut boken, utan ger en hela morotspåsen. Ledtrådarna är inte diskreta utan är nästan övertydliga i min mening. Övertydligheten gjorde att jag redan i de första 100 sidorna visste vem det var. Det skulle förvåna mig stort om inte även andra kom på det lika snabbt. Därför var inte boken spännande eller intressant, bara något man ville skulle ta slut. 

En detalj som jag tyckte om med boken var att huvudkaraktären Nick var annorlunda projicerad. I väldigt många böcker är huvudpersonen någon man tycker om och känner sympati för. Därför var det väldigt uppfriskande när det inte var såhär i Gone Girl. För du känner inte sympati för Nick. Jag tyckte inte om denna huvudperson alls utan tyckte han var känslokall, manipulativ och allmänt obehaglig. Men det var detta som gjorde att boken fick lite djup. Det var skönt att kunna läsa en bok som skrämde en lite, iallafall när det gällde Nick. Det var dock bara denna detalj som gjorde boken något intressant. 

Jag går helt emot nästan alla andra recensioner av boken, men så blir det ibland. Jag kan inte för mitt liv förstå varför denna bok har fått så positiv kritik. Tyckte den var långrandig. Boken hade alldeles för mycket utfyllnad och var för intetsägande. Det var intressant att få reda på hur Amy tänkte, men annars var det en mycket höjdpunkter i boken. Kändes som man slösade bort sitt liv när man läste de dryga och långrandiga 550 sidorna. 

Jag kan även nämna att det finns en filmatisering av boken. 

Betyg 2 av 5

Om Gillian Flynn: 

Flynn föddes 1971 i Kansas City, USA. Hon har publicerat tre noveller: Sharp Objects, Dark Places och Gone Girl. Flynn var oerhört blyg och flydde till böckerna och skrivandet. Hon har en examen i Engelska och journalism, från Universitetet i Kansas. Efter det tog hon även en master.

Hon har jobbat som reporter på U.S. News & World Report och på Entertainment Weekly. 

Flynn har blivit anklagad för att vara en ”kvinnohatare” då hennes kvinnliga karaktärer oftast inte beskrivs positivt. Dock beskriver Flynn sig själv som feminist och har sagt: "The one thing that really frustrates me is this idea that women are innately good, innately nurturing." Hon menar att det finns en bild av kvinnor i samhället att de alltid är goda. Det finns svårigheter i samhället att se kvinnan som ond och självisk. 

Du kan köpa boken på: 

Adlibris: Pocket 
Bokus: Pocket 
CDON: Pocket / Inbunden

Författarporträtt: Jonas Jonasson

Författarporträtt 

_________________________________________________________________________________________________________________________

Jonas Jonasson

Här kommer ett porträtt av författaren Jonas Jonasson som skrivit böckerna Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (2009) och Analfabeten som kunde räkna (2014). 

Fakta om Jonas

Jonas är född och uppvuxen i Växsjö. Hans mamma var sjuksköterska och pappan var ambulansförare. Innan hans författarkarriär utbildade han sig i Göteborg i språkstudier. Han blev senare journalist för Smålandsposten och efter det Expressen. Efter sin journalistkarriär startade han en mediekonsultverksamhet och medieföretaget OTW. Han blev mångmiljardär och flyttade till Schweiz. Tjugo år med arbete inom tidning, TV och kommunikation valde han att ändra helt riktning, och blev författare. Allt han ägde sålde han och satsade fullt på sin nya karriär. 

Hans debutroman Hundraåringen som lev ut genom fönstret och försvann blev en snabb succé och har sålts i 350 000 exemplar i Sverige. Den har översatts till 15 språk. Hans två böcker Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och Analfabeten som kunde räkna är båda humoristiska. Analfabeten behandlar apartheid i Sydafrika och rasism i framförallt Sverige, dock är den samtidigt full med humor och lättsamhet. 

Personen Jonas

Innan hans förverkligade sina författardrömmar var Jonas en mångmiljonär. Men även fast han var mångmiljardär beskriver han sig själv som en bondtölp där han trivs bättre på landet. Men pengar gör dig inte lycklig och han var väldigt deprimerad. Han försökte komma tillbaka och gick på antidepressiva. När han kom ner i svackan började han fundera över sitt liv: "När jag gick sönder startade en process i mig, vad är mitt liv, vad håller jag på med, varför gör jag inte det jag vill göra." Det var då han släppte och sålde allt för att bli författare, som var hans dröm.”När jag sålde OTW och blev utlänning så märkte jag att jag inte längre hade någon identitet. När jag höll på att sammanställa min bok där nere hände det att folk frågade vad jag gjorde och jag svarade att jag var författare, och folk sken upp för det anses väl vara ett fantastiskt yrke. När jag sa att jag inte var publicerad än stelnade leendet. ” - båda citaten är från en intervju i Expressen.

Hundraåringen är en väldigt humoristisk och bekymmersfri bok. Den skiljer sig väldigt mycket från hans personliga liv då han skrev boken, vilket han var deprimerad och bekymrade sig. Detta bekymmersfria tankesätt härstammar egentligen från hans ungdom. Han gjorde spontana och riskfyllda val med inställningen ”det reder sig alltid”. Han själv tror att framgången med Hundraåringen beror på människors vilja att just kliva ut genom fönstret och förändra sina liv.

Priser, utmärkelser & framgångar

Mest sålda boken i Sverige 2010 med boken Hundraåringen

Bästa översatta bästsäljaren i genren fiktion 2014 i Czech Republic

Analfabeten och Hundraåringen top 5 i Czech Republic

Hundraåringen fått priset ”The Golden Book” i Nederländerna

Hundraåringen fick tredjepris 2014 i kategorin ”Bästa utländska författaren” i en tävling organiserad av Mayakovsky Library i St. Petersburg

 Jonas nominerad till årets internationella författare av ”National Book Awards”

Jonas får pris för sin ljudbok för Hundraåringen på Lit.Cologne

Analfabeten & Hundraåringen bästsäljare i Holland 

Jonas röstas till årets författare 2014 i tidningen The Magazine Vision

Analfabeten nummer ett i Tyskland av bästsäljare

Årets författare 2012 i Tyskland

Du kan köpa båda hans böcker på:

Hundraåringen: 
Adlibris: Pocket / Ljudbok / E-bok

Bokus: Pocket / Ljudbok

CDON: Pocket / Ljudbok / E-bok

Analfabeten: 

Adlibris: Pocket / Ljudbok / E-bok  

Bokus: Pocket / Ljudbok / E-bok

CDON: Pocket / Ljudbok / E-bok